Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) påminner om hundkäx, men blir betydligt större. Den blir 2 till 5 meter hög med en stjälk på uppemot 10 centimeter i diameter. Bladen kan bli upp till en meter breda och blommorna är vita och kan bli upp till en halv meter i diameter.

Jättelokan har genom sin storlek ett särpräglat utseende och är svår att förväxla med andra arter. Mindre exemplar av växten kan dock förväxlas med våra inhemska hundlokeväxter: strätta, kvanne eller vanlig björnloka. Innan jättelokan bekämpas är det därför viktigt att försäkra sig om att det är just jätteloka.

Bekämpning av jätteloka

Jättelokan är en invasiv ört som förts in till Sverige från andra länder. I och med att den hotar vårt inhemska ekosystem och eftersom växtsaften kan ge allvarliga brännskador rekommenderar Naturvårdsverket att arten ska utrotas i Sverige.

För att med framgång bekämpa jättelokan, måste vi alla hjälpas åt. Du som enskild fastighetsägare ansvarar själv för att bekämpa jättelokan på den egna marken, och vi inom Helsingborgs stad ansvarar för stadens mark. Om jättelokan får växa fritt, mognar ständigt nya frön som sprids vidare till nya platser.

Bekämpningsmetoder

Slåtter - Slå med lie

Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom det virvlar upp en dimma av växtsaft. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men man kan även vänta tills de börjat blomma. Vid blomning satsar jättelokan all energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken då innebär att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år.

Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Efter att jättelokan har huggits av med lie behöver blomställningarna tas bort från platsen och förstöras. De andra växtdelarna kan ligga kvar.

Rotkapning och uppgrävning

Rotkapning är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Jättelokan kapas då några centimeter under pålrotens tillväxtpunkt. Pålroten är övergången mellan rot och stam på växten. Punkten där rotkapningen ska göras finns precis under eller på samma nivå som markytan. Rotkapningen görs med hacka eller spade och är lättast att göra tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras.

Jordbearbetning - med plöjning, kultivator eller jordfräs

Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan där marken är brukad. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt att bekämpa jätteloka med.

Jordbearbetning kan ge bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men jordbearbetning ska självklart inte användas på mark som det finns värdefulla växter, djur eller natur på. Däremot kan det vara en lämplig bekämpningsmetod på mark där jättelokan tagit över helt och hållet.

Den här bekämpningsmetoden kan få växtsaft att virvla upp och bilda en dimma. Metoden är därför lämpligast när växtplantan är liten.

Kemisk bekämpning

Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas och särskilt i närheten av vatten. I första hand bör en så kallad mekanisk bekämpningsmetod användas, till exempel de andra bekämpningsmetoderna som finns på denna sida.

Kemisk bekämpning är en effektiv metod som innebär mindre arbete och färre kontroller av jättelokan under sommaren, jämfört med till exempel bekämpningsmetoden med slåtter.

De preparat som används är baserade på glyfosat (exempelvis Glyfonova, Roundup eller motsvarande). Bekämpningen ska ske enligt gällande föreskrifter och får endast utövas av personer med behörighet.